Ibland tänker jag på en sak som jag såg en gång från bussen tidigt på morgonen. Vid dämmet, där bussen stannar en stund. En liten ankfamilj var på väg mot dammen och en av ungarna var lite på efterslänten, och lite granna ouppmärksam så när mamman och ungarna passerade ett staket märkte den siste inte riktigt hur de hade gjort. Och helt plötsligt var han framme vid staketet, utan att ha en aning om hur han skulle ta sig förbi det. Den lille stackarn försökte hoppa över den understa plankan men han var för liten. Och hans familj bara fortsatte iväg. Och jag satt där och ville SKRIKA att han skulle under plankan!
precis innan bussen åkte fattade lille ankan att han skulle under, och medan bussen kör iväg ser jag att ett par av hans familjemedlemmar har simmat tillbaka för att se var han tog vägen
och där satt jag på bussen, tårögd och lycklig och rörd och nästintill religiös utan att någon annan på bussen hade sett det